Kapitalförvaltning
Ett företag som skall förränta en finansiell tillgång kan välja två olika strategier. Passiv portföljförvaltning respektive aktiv portföljförvaltning. I den passiva förvaltningen behålls samtliga värdepapper till förfall och ingen annan bevakning behöver ske förutom att ränta och kapitalbelopp erhålls i enlighet med villkoren för respektive värdepapper.
Vid en aktiv portföljförvaltning köps och säljs värdepapperen under dess löptid. Motivet är att genom förvaltningen höja avkastningen. I vissa fall blir resultatet tvärtom.
En av anledningarna till att det är svårt med en aktiv portföljförvaltning är att det kräver specialistkompetens i form av erfarenhet och utbildning, tekniska hjälpmedel och en ständig bevakning av de marknader där kapitalet ska förräntas. För att kunna motivera en sådan investering krävs i regel ett betydande belopp att förvalta.
Ett alternativ till de två alternativen ovan är att anlita en extern kapitalförvaltare. Därigenom kan företaget låta kapitalförvaltningen utföras som en aktiv förvaltning, medan företaget koncentrerar sig på sin primärverksamhet. I USA talar man om ”The 90-percent Dilemma”, det tar 10 procent av tiden att avgöra hur placeringarna ska fördelas och det avgör avkastningen till 90 procent. Hanteringen tar 90 procent av tiden och betyder 10 procent för avkastningen.
På marknaden finns ett stort antal bolag som anser sig duktiga på att förvalta andras pengar. Från tid till annan uppdagas även kapitalförvaltare som haft svårt att skilja på kundernas, sin arbetsgivares och sina egna medel. Därför är det viktigt att du i förväg bildar dig en uppfattning om vem eller vilka som bäst kan förvalta kapitalet, efteråt är det i regel för sent.
Hur pengarna skall placeras bestämmer Du i en instruktion till förvaltaren. I det fallet gäller samma resonemang kring kredit-, ränte- och valutarisk som om du förvaltat kapitalet själv.